KÄRLEK MINUS FEMTON GRADER. Det sägs om The Kinks att lillebror Dave var den snyggare, att storebror Ray en gång försökte bräcka lillebrors självklara stjärnglans genom att kasta sig handlöst ut i publiken med sin gitarr och att han under det fåfänga försöket att ta sig tillbaka upp på scenen fick lillebrors stövelklack upptryckt i ansiktet. Någon sa vid något tillfälle att Aston och Carlton Barett i The Wailers var världens tajtaste kompduo och någon annan svarade att då har du inte lyssnat på Bruce och Pete Thomas i The Attractions och till slut kunde de två debattörerna endast enas om att Noel och Liam Gallagher verkligen bekräftar aboriginernas föreställning att ögonbryn som växer ihop varslar om ond, bråd död. Ingen vet riktigt hur det ligger till med Peggy Lejonhjärta. Henrik och Torbjörn Nilsson mötte kanske Johan och Jon Erik Persson i en frontalkrock, i ett upplopp där Peggys klänning fladdrade, där verandan rasade under det att hon dansade förbi och radion som sjöng för den ensamme flammade upp i ett moln av brinnande gummidäck mot motorväg som sa: ta oss till stan. Det är mycket möjligt att de har bråkat i blodvite sen dag ett. De kan ha kraschat replokal efter replokal, de kan ha famlat med taggar i sidan under skenet av lamporna som döljer skiten som finns ovanpå. Uppriktigt sagt: sannolikt har de redan splittrats. Låt det vara så men låt dem först ge dig en treminuterssång och din värld kommer aldrig mer bli sig lik. Peggy Lejonhjärtas musik kränger som ett krogslagsmål. Den böljar fram likt en resa från pappersbruken, fördomarna och pratet. Den gråter med Costello och stärker sig med Morrisey och dansar med Springsteen. Singeln "Sista Styverns Trappor" uppfyller alla replokalsexilens högt uppskruvade förväntningar. Här finns det gnistrande gitarrspel Johan Persson har med sig från tiden Lars Winnerbäcks kompband Hovet. Här finns de rullande trummor Torbjörn Nilsson har jagat Edson med. Här finns den vildsinta bas Jon Erik Persson drivit Teena Marie med. Här finns den bittra sång Henrik Nilsson lånat ut till Dungen. Joakim Thåströms skivbolag Dust Music spelar just nu in Peggy Lejonhjärtas debutalbum. Det är en ära för punklegendaren. I kontrollrummet sitter Mattias Glavå, husproducent hos Broder Daniel och Håkan Hellström. Det som sipprat ut från hans fingrar låter ledsen människa och lycklig idiot. Det låter norskt trä och mörkret i stadens utkant och glas som göms i gräs och olyckor som kommer hända och sorgsna ögon från låglandet och bröder som bråkar och bröder som sjunger den långa och vindlande vägen. Det låter som tippen av Audrey Hepburns näsa, som repliken på Humphrey Bogarts tunga, som stövelklacken i Ray Davies ansikte. Som kärlek i femton minusgrader. Ett slick på den immiga metallstången. En hastig förälskelse som aldrig kommer släppa. Mikael Andrén